Hereditas culturalis

Finska Hushållningssällskapet (först Kongl. FHS, f.o.m. 1809 Kejserliga FHS t.o.m. 1917) grundades den 1 november 1797 i Åbo av ett antal personer som hade samlats hos biskop Jacob Gadolin för att dryfta förhållandena i Finland och överlägga om landets ekonomiska framtid. Man beslöt grunda ett sällskap vars uppgift skulle vara att genom upplysande verksamhet och praktiska åtgärder försöka förbättra framför allt lantbruket och dess binäringar men även andra utkomstmöjligheter och därigenom skapa drägligare levnadsvilkor för landets befolkning.

Sällskapets förste ordförande blev biskop Gadolin och till sällskapets förste sekreterare valdes lagman Olof Wibelius. Sekreterarna stod för kontinuiteten inom sällskapet. Bland Wibelius efterträdare kan nämnas senatskopisten, sedermera professor Carl Christian Böcker, f.d. statssekreteraren Lars Arnell och författaren Nils Henrik Pinello.

Wibelius lade grunden till den centrala ställning sekreteraren kom att få och som ytterligare förstärktes under Böckers och Arnells tid.

Många av sällskapets stiftare hade anknytning till Åbo Akademi men också representanter för ämbetsmännen, militären och köpmännen fanns med bland de första medlemmarna. Sällskapets närmaste förebild står att finna i Kungliga Svenska Patriotiska Sällskapet. Några hade varit med redan i Aurorasällskapet. Till de drivande krafterna under 1800-talets första decennier hörde bl.a. Henrik Gabriel Porthan, Carl Erik Mannerheim, Johan Gadolin, Jacob Tengström, Arndt Johan Winter och Pehr Alfwing.

En framgångsrik verksamhet förutsatte att upplysningsarbete bedrevs i hela landet. På ett antal orter vidtalades personer att regelbundet skicka in berättelser om förhållandet i sina hemtrakter. Dessa korrespondenter var präster, läkare, officerare och andra som stod i nära kontakt med befolkningen. Deras berättelser är av stort värde och ger förstahandsuppgifter inte endast om lantbruket utan om hälsotillstånd, undervisning, sociala förhållanden, väderlek osv. Korrespondenterna var till en början mycket aktiva men ivern mattades så småningom. Det visade sig att många av korrespondenternas förslag inte beaktades eller ens togs upp till behandling. Detta berodde dels på att många av förslagen var orealistiska, dels på att sällskapets styrelse var överhopad av mera trängande göromål. De insända förslagen minskade i antal men de upphörde inte att flyta in.

För att intensifiera upplysningsverksamheten gav man ut populärt avfattade små skrifter. Den första (1798) handlade om nödbrödsämnen och var skriven av professor Joseph Pipping. Sedan följde en lång rad skrifter som delvis betingades av önskemål framförda i memorial och brev.

Efter universitetets förflyttning till Helsingfors 1827 förlorade Finska Hushållningssällskapet den intima kontakten med sina mest framstående medlemmar. En nedgångsperiod är nu klart skönjbar. Som redan nämnts minskade korrespondenternas intresse och några av sällskapets verksamhetsformer såsom väderleksobservationerna övertogs av statliga myndigheter. Å andra sidan utvidgades intressesfären till att omfatta näringsgrenar vid sidan om lantbruket.

Trots en viss kritik från olika håll åtnjöt Finska Hushållninssällskapet stort anseende. Genom belöningar och premier försökte sällskapet uppmuntra allmogen att godta nya idéer och arbetsmetoder. Förutom publicistisk verksamhet hörde potatisodlingens främjande och vaccinationen till huvuduppgifterna. Därutöver fäste man stor vikt vid nyodlingar, nybyggnader, skogsvård, strömrensningar, boskapsskötsel, sockenmagasin, lanthandel, vall- och linodling, salpetersjuderier, rovdjursutrotande m.m., frågor som berördes i brev, memorial och sockenbeskrivningar. Skolorna och undervisningens ordnande gav mycket arbete. Man kan också nämna ett intresse för grundandet av nya städer och fabriker. Efter hand grundades lantbrukssällskap på många orter och Finska Hushållngssällskapets verksamhet inskränktes småningom till geografiskt begränsade områden och är i dag ett lantbrukssällskap för det svenska Åboland.