Katalog över linneana - Botaniska trädgården: affisch (PDF)


Linneana i Åbo Akademis bibliotek

Text: Carl-Rudolf Gardberg, redigerad av Martin Ellfolk

När den unge Linné - eller om man så vill, Linneus - hade slutfört sin epokgörande Lapplandsresa år 1732 tog han som bekant hemvägen österom bottniska viken. Den 30 september om aftonen anlände han till Åbo. Om själva staden, som troligen ännu bar spåra av stora ofredens hemsökelser, konstaterade han blott att den var "stor som Örebro, wähl bygd, offta ruinerad af fienden, offta brunnen", och ännu mera lakoniskt uttalade han sig om akademien: "biblioteqvet miserabelt, 2:ne academier, den ena på den andra". Akademibibliotekets torftighet bekräftas av andra samtida resenärer - Porthan var ännu inte ens född - och med de tvenne akademierna avsågs de båda auditorierna i var sin våning av det gamla akademihuset från Per Brahes tid.

Innan Linné den 5 oktober med postjakten fortsatte färden över Ålands hav fick han - alldeles pank efter Lapplandsresan - låna tio daler silvermynt av medicineprofessorn Herman Spöring, "en artig herre", artig i den gamla betydelsen angenäm, vinnande. Och på gamla dagar antecknade han att den unge studenten Carl Fredrik Mennander undsatte Linneanum med penningar för det Linneus läste för honom Historiam Naturalem.

Det blev Linnés enda besök i Åbo. Men de förbindelser som knöts under några korta höstdagar kom med tiden att befästas och mångfalt utvidgas. Vänskapen med Mennander varade livet ut. "I, k. Bror, är den endaste, som med mig gått igenom alla 3 natursens widlöftiga riken. I har warit den förste som det giort. I lärer och blifwa den siste", skrev Linné en gång till Mennander, som efterhand avancerade till professor, biskop och ärkebiskop. En annan av Linnés närmaste ungdomsvänner, Johan Browallius, blev också professor och biskop i Åbo. Vid sidan av dem fanns här en rad Linnélärjungar, som under kortare eller längre vistelser hos mästaren i Uppsala hade mottagit livsavgörande impulser: Per Kalm, Johan Leche, Johan Haartman, C.N. Hellenius (von Hellens) och många andra. Från Hammarby sändes frön till Per Kalms botaniska trädgård. I det småningom upprustade akademibiblioteket fanns Linné representerad med alla sin förnämsta verk, uppräknade i Porthans bibliotekshistoria, och i akademiens naturalhistoriska museum tronade hans byst i brons. Det var inte bara i Åbo, som den lärda och litterära linneanska traditionen slog rot, den levde kvar i finländskt kulturliv långt efter det den gamla Åbo Akademis samlingar av handgripliga Linneana hade gått upp i eld och rök och dess botaniska trädgård, för vilken Linné själv en gång stått fadder, hade flyttats till Helsingfors. Och det har inte varit bara en exklusivt lärd och litterär tradition. Alla de scholares som ända in på detta sekel med växtportör i rem över axeln har botaniserat i Katrinedals och Runsalas klassiska marker eller på andra håll, har vandrat i dess spår.

Mot den bakgrunden av linneansk tradition på finländsk botten och särskilt i Åbo, som här blott kunnat antydas, har det för biblioteket vid den nutida Åbo Akademi tett sig som en självfallen uppgift att vinnlägga sig om det litterära arvet efter Linné. De notoriskt knappa ekonomiska resrserna har visserligen gjort det uteslutet för biblioteket att delta i jakten på det antikvariska högvilt som en stor del Linnéupplagor utgör i de internationella bokauktions- och antikvariatkatalogerna. Men i ett par av de stora gamla privatbibliotek, det Gadolinska och det Schaumanska, som tidigt tillföll akademien, ingick ett flertal dyrbara Linneana, och andra har senare kommit till från andra håll, senast med det Nordenskiöldska biblioteket, som en gång stått på familjegodset Frugård, år 1917 överfördes till Sverige men numera återbördats till Finland. Akademibiblioteket äger sålunda en representativ svit av Linnés förnämsta verk, merendels i goda första upplagor och flera av dem i dubbla exemplar. Här finns av de systematiserande arbetena t.ex. Flora Lapponica (1737), Hortus Cliffortianus (1737), Vidarium Cliffortianum (1737), Classes Plantarum (1738), Genera Plantarum (1743), Systema naturae (i flera upplagor från och med år 1744), Flora Svecia (1745), Fauna Svecia (1746), Materia medica (1749), Philosophia botanica (1751), Species plantarum (1753) och Museum Tessinianum (1753), här finns de berömda resorna, Öländska och Gothländska resan (1745), Wästgöta-resa (1747) och Skånska resan (1751). Biblioteket äger en komplett svit av Linnés talrika bidrag till Vetenskapsakademiens handlingar och saknar numera blott ett halvt dussin av de 186 akademiska dissertationer som ventilerades under hans presidium och till stor del författats av honom själv.

Här skall inte göras några försök att kommentera vare sig alla dessa eller den rika litteraturen om Linné. Vi måste nöja oss med att fästa uppmärksamheten vid några Linneana som erbjuder särskilt intresse.

Den dyrbaraste klenoden bland akademibibiotekets Linnéupplagor är utan tvivel ett exemplar av praktverket Hortus Cliffortianus (Amsterdam 1737), beskrivningen över den rike amsterdambankiren Georg Cliffords trädgård på Hartekamp nära Haarlem där Linné åren 1735-38 tillbragte några av sina lyckligaste och produktivaste år, grundläggande hans världsrykte. Den magnifika foliovolymen är med sin allegoriserande titelplansch i sen barock och sina växtbilder i linjeskarpa kopparstick redan i sig själv en vacker bok men den är dessutom bunden i ett lyxband av mörkgrönt skinn, sikt ornamenterat i guld på pärmar och rygg och med inre denteller och guldsnitt. Exemplaret hör till det Gadolinska biblioteket vars grundstomme bildas av Johan Browallius', Linnés ungdomsväns boksamling, som ärvdes och utökades först av svärsonen Jacob Gadolin och därefter av dennes son, den berömde kemisten Johan Gadolin.

Före utresan till Holland hade Linné trolovat sig med Sara Lisa Moraea som enligt avtal skulle vänta på honom i tre år; deras brevväxling förmedlades av fästmannens "förtrognaste wän", Browallius. När Linné ännu efter de tre årens förlopp dröjde kvar i utlandet började Browallius för egen räkning uppvakta Sara Lisa och Linné fick anledning att påskynda sin hemresa för att bevaka sina intressen. Episodens betydelse för förhållandet mellan de båda vännerna har bedömts mycket olika. I ett brev till Mennander (december 1738) talar visserligen om Browallius i ordalag som onekligen vittnar om en viss animositet. "Jag skrifver nu till honom ett aequivoce (dubbeltydigt) bref", tillägger han. Men ett av vittnesbörden om att det goda förhållandet åtminstone till det yttre snart återställdes utgör just vårt exemplar av Hortus Cliffortianus. I maj 1739 skrev Linné till Mennander att nu fått boken och skulle skicka över den till Åbo. Kort därpå måste också Browallius ha fått sitt exemplar; på titelbladet har han egenhändigt antecknat: Ex.libr.Joh. Browallii. Aboae 1739 in Julio. Av allt att döma var det en personlig gåva från Linné.

Däremot är det inte sannolikt att volymen redan vid överlämnadet haft sitt eleganta band. Då Linne den 20 juni 1739 också till den nygrundade Vetenskapsakademien hade skänkt ett exemplar av Hortus Cliffortianus, lät man i februari 1740 binda det; den än i dag bevarade volymen med vit pergamentsrygg bär på pärmens insida anteckningen: "Akademiens första bok". Frågona när och var Browallius' exemplar bundits kompliceras av att det Gadolinska biblioteket kan uppvisa ett annat praktband av exakt samma typ: A.J. Dezallier d'Argenvilles La lithologie et la conchyliologie (Paris 1742). Dess format är något mindre och dess fram- och bakpärmar har bruna mittfält på mörkgrön botten men i övrigt är bokbandsstämplarna och de ljusgröna försättsbladen desamma i de båda banden. Det råder intet tvivel om att de utgått från samma verkstad, troligen dessutom samtidigt. Så föga utforskade som våra äldre bokband ännu är förblir det dock osäkert om någon 1700-talsmästare i Åbo kan ha varit kapabel att prestera ett konsthantverk av den kontinentala kvalitet. Inte heller Stockholm synes komma i fråga då inte en enda av de båda volymernas stämplar återfinns bland de prov som Johannes Rudbeck och Arvid Hedberg avbildat i sina arbeten om svenska bokbindare. Å andra sidan sände man knappast i 1700-talets Åbo sina böcker för att bindas i Amsterdam eller Paris. Frågan om de vackra bandens proveniens måste således lämnas öppen. Den har berörts här för den händelse att någon läsare av dessa rader skulle kunna ge ett uppslag för en lösning.

Hortus Cliffortianus blev tidigt en sällsynt och dyr bok. När Per Kalm på väg till Amerika 1748 vistades i London fann han den oåtkomlig; om något enstaka exemplar råkade dyka upp kunde det stiga till ett pris motsvarande innemot 300 daler kopparmynt. Ännu efter återkomsten från Amerika 1751 vädjade Kalm upprepade gånger i bevekande ordalag till Linné för att få anvisningar på någon person som skulle kunna sälja eller åtminstone låna honom verket, oumbärligt för avfattandet av Kalms resebeskrivning och hans kanadensiska flora. Och då han äntligen fått låna ett exemplar "uti Wälskt band" av Vetenskapsakademien gjorde han 1755 ett försök att få behålla det mot att han i gengäld skulle avstå från en liten fordran som han ända sedan amerikaresan hade hos akademien - en proposition som knappast kunde villfaras.

Med hänsyn till verkets sällsynthet kan det förtjäna nämnas att akademibiblioteket med det Nordenskiöldska biblioteket tillfördes ytterligare ett exemplar av Hortus Cliffortianus. Det har tidigast ägts av översten Carl Fredric Nordenskiöld (1702-79) som i likhet med Linné hörde till den första kretsen av Vetenskapsakademiens ledamöter, invald redan stiftelseåret 1739. Den i brunt kalvskinn bundna foliovolymen utan annan dekor än den vanliga i ryggfälten bär i sitt yttre spår av att nött av generationer naturvetenskapligt orienterade Nordenskiöldar på Frugård men dess inre är alltjämt fräscht, som nytt; pappret lyser vitt och kopparsticken har bevarat sin djupa svärta.

Bland Browallius' i Gadolinska biblioteket bevarade böcker finner man åtminstone en som han mottagit direkt av Linné och som samtidigt äger anknytning till en annan av dennes närmaste ungdomsvänner: Petrus Artedis Ichtyologia sive Opera omina de piscibus (Leiden 1738). Nederst på titelbladet står med Linnés handstil dedikationen Hr. Professor Browallius men givarens namn har uppenbarligen vid bindningen skurits bort. Det enkla, grova bandet representerar en typ som är vanlig bland Browallius' böcker och har utan tvivel utförts i Åbo; med rygg och hörn i ofärgat kalvskinn och en starkt förkortad ryggtitel i klumpiga versaler bildar det den största tänkbara kontrast till elegansen hos Hortus Cliffortianus.

Linné och den blott två år äldre Artedi hade under studieåren i Uppsala förenats i vänskap som fick en utomordentlig betydelse för bådas veteskapliga utveckling. I inledningen till Artedis Ichtyologia har Linné tecknat ett vackert porträtt av vännen, en yngling "med ödmjukt sinne, ej brådstört i omdömet, men likväl rask, på en gång fast och mogen, en man av gammaldags heder och tro" (Einar Lönnbergs översättning). Båda kämpade, säger Linné vidare, "för att vinna seger på ichtyologiens område, till dess jag efter långvarigt arbete måste tillstå mig övervunnen och lämnade detta studium åt honom ensam liksom även läran om kräldjuren, däremot medgav han gärna mitt företräde i kunskapen om fåglar och insekter". Linné använder om Artedi epiteten Ichtyologorum Priceps, nationis suae decus et ornamentum, fiskkännarnes furste, sitt folks är och prydnad, och eftervärlden har i honom sett - för att här citera Einar Lönnberg - "en av de främsta grundläggarna till den moderna biologiska forskningen", "jämsides med Linné en banbrytare av högsta rang".

När Artedi sommaren 1735 med det nyss fullbordade manuskriptet till sin Ichtyologia kom från London till Amsterdam skaffade Linné den utblottade vännen arbete med att katalogisera och beskriva fiskarna i den rike apotekaren Sebas stora privatmuseum. Men redan den 27 september, då han efter ett kalas hos Seba sent på kvällen sökte sig hemåt längs längs Amsterdams mörka kajer, steg han miste, föll ikanalen och drunknade. Han var då inte mer än 30 år gammal. Och det blev Linnés uppgift att med bistånd av sin mecenat Clifford rädda det dyrbara manuskriptet till den döde vännens Ichtyologia, förse det med en inledande levnadsteckning och befordra det till trycket i Leiden. Det på sitt område banbrytande verket är numera en sällsynt, i antikvariatkatalogerna högt noterad bok.

Samma höst, då Artedi mötte döden i kanalen, fullbordades i december tryckningen av Linnés berömda Systema naturae, första upplagan, också den numera sällsynt och högt noterad; 1955 kunde man i Sverige förteckna tolv kända exemplar. Överste Nordenskiöld på Frugård ägde enligt bouppteckningen 1779 den i dubbla exemplar men dessvärre finns intetdera av dem kvar i familjebiblioteket, förklarligt nog, då ett tunt foliohäfte på endast sju blad lättare förstörs eller försvinner än en vanlig bok. Också Johan Browallius ägde minst ett exemplar som han redan i december 1736 enligt en bevarad dedikation skänkte sin broder Anders; det tillhör numera Linköpings stfts- och landsbibliotek. Om Browallius, såsom man kan förutsätta, själv behöll ett annat exemplar så var det i alla fall försvunnet på Johan Gadolins tid då en katalog upprättades över det Gadolinska biblioteket.

I motsats till första upplagan av Systema naturae är den sjätte (Stockholm 1748) inte någon stor raritet. Åbo Akademis bibliotek äger den i tre exemplar men ett av dem har från åbosynpunkt ett särskilt affektionsvärde. Dess titelblad bär nämligen ett monogram, ett "bomärke", sinnrikt hopgogat av bokstäverna PKALM.

Inom den månghövade skaran av Linnélärjungar intog Per Kalm som känt åtminstone för en tid en av de främsta platserna. "Han som lärdt af mig at känna stenar, marmor och jordarter; örter, gräs och träd; djur, foglar, fiskar och insecter, han har blifvit inrättad att vända alt sådant till oeconomisk nytta: jag har sparat för honom ingen möda och han sjelf ingen flit, hwarigenom han gått längre uti denna sak, än någon annan af alla mina disciplar", skrev Linné 1746 då det gällde att utverka ett stipendium för Kalms Amerikaresa. Och i den militära rangrulla över "Florae Officiarii" som Linné en gång roade sig med att göra upp och där han själv tronade överst som general, utnämnde han Kalm till major; ingen annan landsman befanns värdig högre eller ens samma rang. Kalm betygade å sin sida redan 1744 sijn tacksamhet över tusende prov "af den ynnest och kärlek Hr Professoren mig bewist, ei som Praeceptor, utan som en öm Fader, ja mehr än en Fader kan giöra".

"Herr Archiaterns nya Systema Naturae längta de här oändel. efter" skrev Kalm i juni 1748 från London, Om han inte fick den eftersänd måste han ha förvärvat den först efter hemkomsten från Amerika. Boken saknar den interfoliering som Kalm bestod andra arbeten av Linné och de handskrivna tilläggen inskränker sig till några litteraturanvisningar. Troligen begagnade han den inte många år; i juli 1758 skrev han till Linné att han redan dagligen var sysselsatt med studiet av den nya utvidgade upplagans första tom.

Det är möjligt att Kalm mer eller mindre regelbundet brukade förse sina böcker med det ovannämnda "bomärket". Det har i varje fall anträffats i två andra böcker i akademibiblioteket, den tyske kyrkohistorikern J.L. von Mosheims Institutiones historiae Christiane recentioris (Hälmstadt 1741) och den anonymt utgivna Die Exemplarische und Gottwohlgefällige Priester-Frau(Frankfurt & Leipzig 1702)., arbeten som Kalm kanske fannskäl att lägga sig till med då han för att förbättra sin ekonomi 1757 lät prästviga sig och jämte sin maka etablerade sig i S:t Marie prästgård såsom innehavare av prebendet.

Samma märke prydde titelbladet i den italienska 1500-talsjuristen Guido Pancirollis Nova reperta sive rerum memorabilium recens inventarium (Amberg 1612) som 1950 fanns i det af Schulténska familjebiblioteket på Prostvik-Norrby i Nagu. Efter Kalms död 1779 köptes en del av hans böcker i naturalhistoria och ekonomi av akademibiblioteket omtalar Porthan i sin bibliotekshistoria. Denna del brann givetvis 1827 med biblioteket men resten synes ha skingrats åt olika håll. Det är följaktligen troligt att nya fynd av böcker med det Kalmska bomärket på titelbladet kan göras i en och annan boksamling.

Vårt exemplar av Systema Naturae, en nött volym i ett enkelt kalvskinnsband, har emellertid intresse som ett av de arbetsredskap Linnélärjungen Per Kalm begagnade just under de år då han anlade sin trädgård vid åstranden i Åbo.

Hösten 1956 mottog Åbo Akademi som gåva av forstmästaren Leo Björkman i Kuru en byst av Linné i bronspatinerad gips som numera har sin plats i bibliotekets aula.

Bystens härstamning och upphovsman har hittils inte kunnat klarläggas. Den eminente Linnékännaren dr Arvid Hj. Uggla har sammanställt den med en - till formatet mycket mindre - Linnébyst i sèvresporslin som finns beskriven och avbildad i Tycho Tullbergs stora arbete om Linnéporträtten (1907); vår byst är en avgjutning av ett okänt original som, möjligen 1829, efterbildats i sèvresbysten antar Uggla. De påfallande likheterna i stort och olikheterna i detlajer hos de båda bysterna motsäger inte hans hypotes. Stilen är romatisk och fransk, anletsdragen har troligen modellerats efter kopparsticks- eller oljeporträtt men de fritt böljande lockarna och den mjuka spetskragen av 1600-talstyp, den pälsbrämade manteln manten och ordenskedjan är anakronistiska fantasiskapelser. Allting tyder på att originalet till bysten utförts av en fransk konstnär i början på 1800-talet. I varje fall är den vacker och mycket ovanlig; för Tullberg var den 1907 okänd.

Institut Tessin i Paris äger emellertid dels en Linnébyst i bronspatinerad gips som tydligen är en direkt replik till vårt exemplar, med samma raka avskärning vid axlarna, dels en variant i terracotta på rund sockel som visar samma hårsvall, spetskrage, pälsbräm och ordenskedja men har ett allvarsammare ansiktsuttryck. En replik av den sistnämnda bysten, också den i terracotta, innehas av Linnéättlingen, överläkaren Birger Strandell i Sverige som avbildat den i Svenska Linné-sällskapets årsskrift 1961 och därvid antytt möjligheten av en attributering till mästarnamnen Pajou eller Houdon, likväl med frågetecken.

I Åbo Akademis bibliotek har den vackra Linnébysten sin naturliga plats. Den påminner oss om att den linneanska traditionen sedan mer än två sekler har satt djupa spår i finländskt kulturliv men också om att Linnés livsverk alltjämt kan tjäna som ett föredöme och ett föremål för både naturvetenskaplig och humanistisk forskning.