Presentation av FHS - Sällskapets arkiv - Arkivförteckning - Exempel på dokument - Utmärkelser och belöningar - Exempel på belöningar - Skrifter och skriftserier - Källa för forskningen


Några exempel på dokument ur arkivet

D I:1 s.1 (JPG-fil)
Kung Gustav IV Adolfs skrivelse av den 4.2.1798 i vilken han lovar sällskapet sitt beskydd samt tillåter det att bära namnet Kongl.

D IV:4 s.242-244 (JPG-fil)
Sällskapets första resande rådgivare var tre studenter som instruerade i hur nödfödan insamlades och tillreddes. Nedan ett utdrag från Barth. Laurells dagbok daterad den 3.5.1802 i Tenala.

D V:6 s.248 (JPG-fil)
Från år 1801 beviljade Konungen sällskapet ett årligt anslag för potatisodlingens främjande. Sällskapet utdelade gratis utsäde och ville veta hur skörden utfallit. Nedan ses resultatet från Salo socken 1803.

D V:1 s. 3-4 (JPG-fil)
Godsägaren Fredrik Bronikowsky ("vald Director för Potatis uplysningen i socknen") på Sundsberg i Kyrkslätt rapporterar här hur det går med potatisodlingen i socknen 1802.

D VII:4 s.1, 10-15 (PDF-fil)
Värdefulla källor för lokalhistorisk forskning utgör de av sällskapet inbegärda sockenbeskrivningarna. Här ett utdrag från "Beskrifning öfver Wörå socken" skriven av kaplanen Henric Wegelius 1825.

D XIV:1 s.57-58 (JPG-fil)
Hösten 1802 föreslog rektor Nils Ajmeleaus från Storkyro att sällskapet borde utfärda råd för behandling av drunknade. Enligt Ajmeleaus uppfattning handlade allmogen helt fel då man rullar den drunknade med huvudet nedåt i en het bastu. I stället borde den drunknade hållas med huvudet uppåt i ett måttligt varmt rum, masseras och åderlåtas.

D XIII:5B s. 52-53 (JPG-fil)
Vaccination mot smittkoppor var en av sällskapets viktigaste verksamheter under 1800-talets första årtionden. Kampen mot kopporna inleddes 1799 och då verksamheten år 1824 övertogs av medicinalstyrelsen hade runt 300 000 mänskor vaccinerats på sällskapets försorg. Zachris Topelius d.ä. var en av dem som reste runt och vaccinerade och utbildade lokalbefolkningen. Här en av hans reseberättlser, från norra Österbotten, daterad den 13 december 1803.

D XXIII:6 s.219-220 (JPG-fil)
Inom sällskapet hade man en tudelad syn på brännvin - samtidigt som man såg brännvinsbränningen som en möjlighet att förkovra lanthushållningen var man medveten om att brännvinet kunde medverka till armod och moralisk misär. Bonden Erik Eriksson från Ytternäs, Jomala, skriver 1820 om sitt sätt att bränna. Kyrkoherden Elias Stadius intygar mannens redbarhet.