Åbo Akademi Hereditas culturalis

Text: Marita Rajalin
Layout: Tommy Lahtinen
Publicerad: 2006-06-29
Uppdaterad: 2016-04-05
e-post: fornamn.efternamn@abo.fi

Lite lärdomshistoria

Filosofi och ortodox teologi i 1600-talets Åbo

Det nygrundade universitetet i Åbo hade lyckan att bland sina första professorer ha förmågor med internationell bakgrund, genom studier vid utländska universitet och vidsträckta resor i Europa.

Akademins första professor i politik och historia, senare även juridik, var den mångsidiga Michael Wexionius (adlad Gyldenstolpe). Han var hemma från Småland, i likhet med flera andra centrala gestalter under akademins första skede. Efter studier i Uppsala hade han möjlighet att under fyra år resa omkring i Europa och studera vid universitet i Tyskland och Holland. Wexionius var en sorts renässanslärd vars intressen sträckte sig över många områden. Bland hans stora produktion kan nämnas en avhandlingsserie om de olika dygderna, även utgiven som sammelutgåva under titeln Collegium ethicum. Inom stats- och förvaltningsrätten behandlade han statsförfattningar och statsegendom, krig, riksdagar, domstolar, skolor och akademier. Hans arbeten hade ofta ett praktiskt syfte och var på sin tid mycket nyttiga.

Teologiska fakulteten var ända till slutet av 1700-talet akademins främsta fakultet, och en professur i teologi det eftertraktade målet för naturvetare och humanister. Högsta etappen på karriärstigen var biskopsstolen i Åbo eller något annat stift i riket, och dit nådde flera av akademins professorer.
Dfte nya universitetets första tid sammanföll med en priod av strikt luthersk ortodoxi, som i Åbo hade många myndiga och inflytelserika representanter: Isak Rothovius, Johannes Gezelius den äldre och yngre, och inte minst Enevald Svenonius, som varit elev till Wexionius i Växjö gymnasium och följde med denne till Åbo 1640. Efter resor i Europa och studier i Wittenberg  blev Svenonius  professor i teologi i Åbo. Som teologisk författare åtnjöt han stort anseende, med arbeten som ofta är starkt polemiska mot alla som enligt hans synsätt avvek från den rena läran.

Respondenten till avhandlingen, Johan Gezelius d.y., hade tagit starka intryck av sin lärofaders teologiska inriktning. I likhet med fadern, Johan Gezelius d.ä., gjorde han sin mest betydelsefulla insats som biskop i Åbo och som utgivare av gezeliernas stora bibelverk, som utkom 1711.

Mångsidiga naturvetare

1600- och 1700-talens naturvetare hade expertis inom flera ämnesområden. Av medicineprofessorerna krävdes t.ex. kunskaper i botanik och användningen av medicinalväxter. Herman Spöring d.ä., medicineprofessor från 1728, var därtill intresserad av mineralogi. Spöring hade studerat i Holland för en av tidens mest berömda läkare, Herman Boerhave.Hemkommen forskade han bl.a. i hälsokällornas botande kraft. Han lär sätta i skick Kuppis källa, som förfallit under krigsåren, och han presiderade för två avhandlingar om källvattnets sammansättning och verkningar, den första 1729, den senare 1741.

Spöring föreläste även i mineralogi, och byggde tillsammans med sina studenter upp en liten mineraliesamling, som blev grunden till akademins naturalhistoriska samlingar. Hans intresse för mineralogi delades av många av hans samtida och efterföljare.

En av dessa var Johan Browallius, en central figur bland 1700-talets mångsidiga naturvetare. Han blev professor i fysik 1737, och senare professor i teologi och biskop i Åbo.

Ytterligare en naturvetare, som bevarade sitt intresse för naturvetenskapliga och ekonomiska frågor efter överflyttningen till teologiska fakulteten, var Carl Fredrik Mennander, professor i fysik, sedan i teologi, och slutligen ärkebiskop för hela Sverige. Under Browallius och Mennanders tid, upplysningstiden, dominerade den nyttoinriktade forskningen, med syfte att förkovra landets ekonomi.

Upplysningstidens utilitarister

Teknologin och ingeniörskonsten blomstrade inte ännu i 1700-talets Finland, med undantag av några speciella områden såsom strömrensning, kvarnbyggnad och tjärbränning.

Naturalhistorien med kemi, fysik och matematik ansågs viktiga eftersom de utgjorde den teoretiska grunden för jordbruk, bergsbruk, hantverk och handel.

Det centrala inom Åbo akademi  blev under en lång följd av år lantbruket i vid bemärkelse. Viktiga representanter för denna riktning, förutom Browallius och Mennander, var Pehr Adrian Gadd och framförallt Pehr Kalm. Carl von Linné var den stora läromästaren, som dessutom var vän och kollega till flera åboforskare. Linné och Browallius var nära ungdomsvänner. Mennander hade som privatelev fått undervisning av Linné under dennes besök i Åbo 1732, och Kalm hade i Uppsala studerat för Linné, som betraktade honom som en av sina mest begåvade elever.

Kalms intresse för att höja välståndet genom odling av nyttoväxter omfattade bl.a. skogs- och ängsvård samt odling av fruktträd och bärbuskar.

En populär och produktiv genre var de topografiska avhandlingarna, d.v.s.  beskrivningar av orter, städer och landskap, med Linné och Browallius som förebilder. Mennander lät sina elever utarbeta flera dissertationer, där intresset för olika näringar kombinerades med beskrivning av orten i fråga. De kunde handla om olika järnbruk, om Åbo stad, fisket i Kumo älv, landskapet Österbotten, t.o.m. om Kina.

Forskare som Kalm och Gadd var själva beresta. Kalm är känd för sin långa resa till Nordamerika 1747-1751. Huvudändamålet med resan var att samla växter och frön, lämpliga att odla i våra förhållanden. I sin ungdom företog Kalm långa färder på närmare håll, till Savolax och Karelen, Västergötland, Bohuslän och Ryssland. Den unge Pehr Adrian Gadd skickades ut på långresa till Åboland och Åland 1753-55, men dessa resor resulterade inte i någon publikation. Sina elever lät Gadd utarbeta avhandlingar om enskilda gods samt en topografisk serie om berg, malmer och mineralier i västra och sydvästra Finland.

Vid sidan av de nyttoinriktade topografiska dissertationerna förekom avhandlingar om olika orters historia och antikviteter, främst under Johan Bilmarks presidium.Bilmark var professor i historia och praktisk filosofi från 1763 och akademins genom tiderna flitigaste avhandlingspreses. Han lär utarbeta avhandlingar om bl.a. Raumo, Lovisa och Kuopio. Bilmark behandlade även moraliska, juridiska och samhälleliga frågor, oftast på latin, men också på svenska, med teman som domareembetet, yppighetens inverkan på folkmängden, eller medel att förekomma dueller.

Den topografiska avhandlingen med tyngdpunkt på olika orters historia och antikviteter  blev mer långlivad än den nyttobetonade. De var aktuella ännu under Porthan och så sent som på 1810-talet för hans efterträdare, Johan Fredrik Wallenius. De historiskt inriktade avhandlingarna under Porthan och hans efterföljare var för det mesta skrivna på latin. I stället för den ekonomiska nyttan betonade man lokalbeskrivningarnas vetenskapliga betydelse.

Historia och folkdiktning

Henrik Gabriel Porthan var en av Åbo Akademis  genom tiderna mest berömda professorer, som kom att prägla hela senare hälften av 1700-talet i Finlands kultur och akademiska liv. Han inledde sina studier i Åbo på 1750-talet och förblev under hela sin karriär trogen upplysningstidens ideal.

I synnerhet i början av sin forskarbana inspirerades Porthan av sin äldre släkting Daniel Juslenius och hans forskning i finsk folkdiktning och Finlands äldre historia. Till Porthans huvudverk hör den femdelade avhandlingen De poësi Fennica 1766-68 och en kommenterad utgåva av Paul Juustens biskopskrönika 1784-1800, samt akademibibliotekets historia 1787-1795.

Porthan motarbetade ockulta idéer och revolutionära tendenser, som spred sig i slutet av 1700-talet, och hade en viktig andel i att dessa strömningar aldrig fick någon större betydelse bland studenterna i Åbo. Han ville lära sina elever källkritik i upplysningstidens anda. Genom avhandlingar som De praejudiciis amovendis 1785 och De scepticismo historica 1792 bekämpade han ovetenskaplighet och fördomar.

Samtidigt tog Porthan intryck av nyhumanismen , som ville fördjupa förståelsen av den antika kulturen.Han ställde den grekiska och romerska diktningen framom tidens känslosamma dikt och folkdikten, och krävde klarhet när den antika mytologin användes i modern diktning.

Henrik Gabriel Porthan hade en yngre bror, Sigfrid, som inledde sina studier vid akademin samtidigt med den äldre brodern. Han betraktades som en lovande historiker med sin avhandling om Germaniens fornhistoria. Sigfrid Porthan kom dock inte att göra en akademisk karriär. I stället gjorde han en viktig insats som skolman, huvudsakligen vid Borgå gymnasium.

En dominerande och inflytelserik person under slutet av 1700-talet och in på följande århundrade var Porthans ungdomsvän Matthias Calonius, historiker och jurist. Han betraktades som en stor begåvning redan i unga år, och fick specialtillstånd att försvara sin avhandling utan preses, första gången i akademins historia.
Calonius gav sig i kast med sxtora projekt, som han inte alltid hade resurser att fullborda. Endast tre delar utkom av hans stort upplagda verk om Europas historia, men de vittnar om  lärdom och förmåga att behandla stora orsakssammanhang. Arbetet fokuserar på kulturhistoria, särskilt boken och boktryckarkonstens historia. Senare ägnade han sig främst åt den historiska skolan inom juridiken.

Ny filosofi och teologi

Till kretsen kring Porthan och Calonius hörde lärjungarna och yngre kollegerna Jacob Tengström och Frans Michael Franzén. I likhet med sina lärofäder utmärkte sig dessa två även i kultur- och samhällslivet utanför de akademiska sammanhangen, genom en mångsidig  verksamhet i Finska Hushållningssällskapet, Aurorasällskapet och redaktionen för Åbo Tidningar.

Tengström bidrog till att göra det ideologiskt och politiskt lugna Åbo till en även för många rikssven ska familjer attraktiv studieort. Som historiker gick han i Porthans fotspår och skrev bl.a. biografier över åbobiskoparna. Som teolog representerade han närmast neologin, den teologiska varianten av upplysningstidens rationalism. Senare blev han mera ortodox. Politiskt var han pragmatiker genom att från första början inta en positiv hållning till den ryska överheten, till skillnad från Calonius, som förhöll sig mer reserverad.

Frans Michael Franzén inledde sina studier vid akademin som 13-åring. Han inackorderades hos Porthan, som fick stort inflytande över den begåvade ynglingen. Men Franzén var i synnerhet i unga år mottaglig för nya trender, och han drogs också till Imanuel Kant och andra tyska filosofer som Porthan med sin bakgrund i upplysningstidens tänkesätt  betraktade som farliga virrhjärnor. Under sin studietid i Uppsala blev Franzén ännu mer entusiastisk för tidens radikala strömningar, men upplevelserna under en längre resa till Frankrike och England fick honom att ta avstånd från revolutionära idéer.

En filosofisk begåvning med kritisk inställning till Kant var Gabriel Israel Hartman. Han utvecklade ett eget filosofiskt system och åberopade det sunda förnuftet som högsta auktoritet. När han 1802 sökte professuren i filosofi blev han förbigången av anders Lagus, som var anhängare av Kant.

Hartmans filosofiska huvudverk, Kunskapslära, utkom i två delar 1807 och 1808. Tredje delen hann han inte fullborda före sin tidiga död 1809. Kunskapslära kompletteras av hans filosofiska dissertationer under 1800-talets första år.

Lagus och hans generationskamrat Johan Bonsdorff var båda Kant-anhängare, med en gemensam studietid i Uppsala under de radikala åren. Efter en period som professor i metafysik och logik blev Bonsdorff  professor i teologi 1824. Som teolog representerade han en kritisk inriktning, och påvisade den naturliga teologins otillräcklighet som grund för teologin.

Johan Bonsdorff studerade först i Åbo för Porthan, senare i Uppsala. År 1807 blev han profressor i orientaliska språk och grekiska vid akademin. Han var en oliktänkare under hela sitt liv, och väckte anstöt med sin bibelkritiska forskning.

Inom historieforskningen fortsatte traditionen med topografiska avhandlingar ännu under Johan Fredrik Wallenius, Porthans efterträdare som professor i vältalighet. Tonvikten låg  inte nu på ekonomiska aspekter, utan på de olika orternas historia och antikviteter.

Wallenius generationskamrat Gustav Gadolin var en sentida representant för den traditionella akademiska karriären som ledde från filosofiska till teologiska fakulteten. Som professor i grekiska och latin 1797-1805 intresserade han sig för den klassiska profangrekiskan och för Homeros, som han i sina dissertationer behandlade ur olika aspekter.

Gustav Gadolin hörde till de tjänstemän vid gamla Åbo Akademi, som inte följde med flyttlasset till Helsingfors efter Åbo brand. Han lämnade sin professur och behöll sin tjänst som domprost i Åbo.