Åbo Akademi Hereditas culturalis

Text: Marita Rajalin
Layout: Tommy Lahtinen
Publicerad: 2006-06-29
Uppdaterad: 2016-04-05
e-post: fornamn.efternamn@abo.fi

Om dissertationerna och disputationerna vid Kungliga Akademin i Åbo

Då Åbo Akademi grundades 1640 fanns ännu inget boktryckeri i Finland. De allra första dissertationerna måste därför renskrivas och kopieras för hand av akademins notarie - ett mödosamt arbete. I december 1641 ventilerades den första till namnet kända dissertationen, som trycktes i Stockholm följande år (Michael Wexionius, Quaestiones ethicae de temperamentia). Den första i Åbo tryckta avhandlingen utkom i slutet av 1642. Sammanlagt har ca 4500 olika dissertationer utgivits i Åbo mellan 1640 och 1828. En del av dem har förkommit, inget enda exemplar har bevarats.

Att börja med gällde samma reglemente angående dissertationer som vid Uppsala Universitet, tills kansler Per Brahe 1661 stadfäste egnaa konstitutioner för akademin.

Det fanns många olika typer av dissertationer: dissertationes annuae, pro exercitio, pro gradu, pro candidatura theologica, pro doctoratu, pro stipendiariis, pro munere och pro venia docendi. Dessutom fanns privata avhandlingar, dissertationes privatae, som ventilerades vid nationerna, samt olika typer av kyrkliga avhandlingar.

För magistergraden fordrades två tryckta avhandlingar, pro exercitio och pro gradu.

Avhandlingar pro doctoratu förekom endast vid de tre högsta fakulteterna, den teologiska, den juridiska och den medicinska. Stipendianterna förväntades skriva korta teser på några få sidor, endast de bästa av dessa trycktes. Avhandlingar pro munere utgavs av personer som sökte akademiska tjänster. För att få en docentur skulle man disputera pro venia docendi.

Akademihuset  Akademishusets planritning

På titelbladet till de olika dissertationerna uppges en preses och en respondent. Dissertationerna skulle normalt utges under en graduerad persons presidium. Preses kunde vara en professor, docent eller magister (doktor). Avhandlingen försvarades av respondenten. Det är ofta svårt att fastslå vem som skrivit avhandlingen, preses eller respondent. I fråga om flerdelade publikationer med samma preses men flera olika respondenter har avhandlingen skrivits av preses.

Men ifall en och samma person fungerar som respondent i flerdelade avhandlingar är dessa sannolikt författade av respondenten. Dissertationer för doktorsgraden är sannolikt skrivna av respondenten.

Upplagans storlek torde att börja med ha varit 200 ex., men steg småningom, och var slutligen 750 exemplar 1827. Dissertationerna skulle spikas på anslagstavlorna senast sex dagar före disputationsakten. Disputationerna ägde vanligen rum onsdag och lördag morgon eller eftermiddag. Ibland anges klockslaget på titelbladet till disputationen, ibland står där endast "på wanlig tid f.m.". Opponenterna var vanligen två. Respondenten kunde själv utse opponenterna.

Disputationerna var liksom nu offentliga tillställningar, öppna även för icke-akademisk publik, stadens borgerskap och tjänstemän. Kvinnor fick däremot inte närvara. Auditoriet var försett med en kateder med tre avsatser. Den översta var avsedd för professorer som uppträdde som preses. Mellersta avdelningen var avsedd för magistrar i egenskap av preses eller för adliga respondenter. Ofrälse respondenter var hänvisade till nederstya avdelningen.

Beträffande avhandlingarnas omfång fanns inga strikta bestämmelser, och sidantalet kunde variera avsevärt, mellan 2 och 150 sidor, beroende på ämne och vilken sorts avhandling det var fråga om. Även mer omfattande arbeten förekom, men de utgavs i flera separata delar. Formatet var oktav eller kvarto.

En förhandsgranskning av fakultetens dekanus fordrades för trycktillstånd, och tryckningskostnaderna bekostades av respondenten.

Vanligen var avhandlingarna försedda med dedikationer till högt uppsatta personer, till äldre släktingar eller andra personer, från vilka respondenten kunde hoppas på ekonomiskt stöd. Dedikationerna kunde vara flera stycken, ofta högtravande och svulstiga. Det var viktigt att följa etikettens alla regler beträffande de harangerade personernas titlar, korrekt tilltal och inbördes rangordning. Att granska dedikationerna hörde inte till dekanernas uppgifter. Däremot skulle de i språkligt hänseende granskas av professorn i retorik eller poetik. Det hände, att publikationen stoppades därför att dedikationerna ansågs språkligt och stilistiskt undermåliga. I slutet av dissertationen förekom gratulationer till respondenten på olika språk.

 Tavla på Tessin

Språket i dissertationerna var att börja med latin. Grekiska och hebreiska var också tillåtna, men i Åbo utkom endast två dissertationer på grekiska och inga alls på hebreiska. Från och med 1752 var det tillåtet att använda svenska i avhandlingar som gällde svensk historia och topografi samt naturalhistoria, fysik och matematik. Första svenskspråkiga avhandlingen i Åbo var Nils Wasströms Oekonomisk beskrifning öfver Åbo stad 1749. Svenska användes speciellt av Per Kalm och hans respondenter i avhandlingar som handlade om olika praktiska ämnen såsom frukt- och bärodling, husbygge, m.m. Mot slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet fick latinet igen en starkare ställning.